Jag känner för att skriva sånna där små kolumer med text, sånna som jag tror de flesta inte fattar. Om saker jag tänker på och saker som hänt utan att nämna vad det gäller, och det är ju min blogg så jag ska allt ta occh göra det. Dock kommer det vara lite blandat, läs om ni vill eller strunta i det. OBS, dessa text grupper hänger inte ihop med varandra!

Skakningarna av rädsla, de är annorlunda. Kroppen själver men tankarna står stilla. Jag hade velat varit det där rytande lejonet som jag är emellanåt, men i själva verket var jag en lamslagen djur som var påväg att möta någon livsfarligt. Hotfullt möte för att sedan lämnas ensam i det mörka med bara tystnad, jag uppskatar tystnaden men vill ändå ha ett återsende för nu är jag förberedd.
Jag är trevlig emellan åt, men jag kände själv hur obehaglig jag var då jag fientligt svarade hårt och kallt, svar som på frågor jag inte vill höra, som jag helst av allt undviker. Jag antar att jag kände mig hotad, och gick in i en väldigt defensiv roll. Jag var glad när bussen kom, men tårarna rann när vi åkte därifrån. Ibland känns det så komplicerat fast det ändå inte är det, och jag blir bara irriterad då jag mycket väl vet att det finns personer som har det mycket värre än jag. Jag känner inte mig värdig att vara ledsen då andra har det värre, varför ska jag spilla tårar när andra är döende?
Finns det någon annan som har en sån varm och härlig röst. Jag vill bara sluta mina ögon och lyssna på dina ord.
Ett kärt återseende. Dock kände jag mig lite tafatt, jag visste inte vad jag skulle säga men jag var glad att se dig igen efter några år. Jag kände mig jämngammal om inte yngre än dig, men så har det ju alltid varit. Jag så barnslig, du så före din tid! Jag hoppas du håller fast vid det du har nu!
Sorgsam men ändå glad. Det tar tid för mig att förstå mig själv. Men jag har kommit underfund med en sak. Det är därför jag inte glömmer, det är därför jag med jämna mellanrum ägnar tankar åt dig. Det är svårt för jag känner mig alltid så ensam då jag tänker på dig, men jag är i grund och botten glad för dig. Jag känner inte dig längre, och inte du mig heller, frågan är dock kände du mig någonsin, det tror jag, till en viss del. Men nu är det nog en bitter min allt du ser, men jag ler i tankarna och jag vill le på riktigt men det kan uppfattas fel så jag ler inte, dels därför men också då jag minns ett par ord, "jag tror aldrig jag gillat dig" ekar i huvudet, ord har alltid ätit upp mig. I alla fall så har jag dragit slutsatsen att ja det är svårt att släppa någon man varit tillsammans med men det svåraste är att släppa taget om en vän. Men jag gör det, sakta men säkert så låter jag kedjorna vittra sönder. Ditt namn låter konstigt i min mun, men kan det va för det smeknamn jag gav dig, A "M" W. Smile!